Arkiv-Giardia intestinalis
Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Ej aktuell artikel
Till innehållsförteckningen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002
och
Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar med Socialstyrelsens falldefinition Giardiainfektion
Innehåll |
Giardia intestinalis
Smittämnet
Giardia intestinalis (synonymer: G. lamblia och G. duodenalis) är en flagellat som förekommer universellt och tillhör de vanligaste tarmparasiterna identifierade hos människa. Giardia upptäcktes först av Antony van Leeuwenhoek år 1681 men man såg då inte något samband mellan sjukdom och Giardia förekomst. Två hundra år senare beskrev Vilem Lambl den på nytt som human tarmparasit förknippad med diarré.
Livscykel, patogenes och patofysiologi
Parasiten har en enkel livscykel med en cyst- och en trofozoitform. Cystor intagna med mat eller dryck excysterar under enzymatisk påverkan av magsaften och lågt pH. Trofozoiter koloniserar tunntarmen och livnär sig på slemhinnesekret. Förökning sker utan att tarmväggen invaderas. Trofozoiter fäster tätt vid slemhinnan och kan orsaka slemhinneirritation och i vissa fall förkortning eller atrofi av villi, vilket påverkar upptag av födoämnena i tarmkanalen. Utveckling av cystor (encystering) framkallas troligen av minskad kolesterol- och gallsaltshalt. Infekterade personer utsöndrar infektiösa cystor i feces.
Symtom och klinisk bild
Giardia-trofozoiter fäster vid slemhinnan i tunn- och tolvfingertarmen och kan orsaka gastrointestinala symtom som illamående och diarré utan blodtillblandning samt trötthet. Utspänd buk, uppkördhet och flatulens är också vanliga symtom. Svårare symtom förekommer hos små och undernärda barn. Långvarig diarré kan vara förenat med villusatrofi, malabsorption och uttalad viktnedgång. Vissa individer är asymtomatiska men utsöndrar cystor i feces. Skillnad i genotyp har associerats med skillnader i symtom.
Provtagning och transport
Laboratoriediagnostik
Allmänt
Diagnostiken baseras på identifiering av parasiter i feces. Eftersom infekterade personer utsöndrar cystor intermittent i feces, bör undersökningen upprepas vid negativt fynd. Cystor kan påvisas i koncentrerat fecesprov efter färgning med jod eller efter immunhistokemisk färgning med parasitspecifika antikroppar. Diagnostiken kan även ske genom påvisning av trofozoiter i feces eller duodenalsekret.
Följ länken för detaljerad beskrivning
Svarsrutiner
Cystor/trofozoiter av Giardia intestinalis påvisade/ej påvisade.
Laboratorierapportering
Giardia intestinalis är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen (2004:168).
REFERENSER
- Garcia L.S., Bruckner D.A. (1997). Diagnostic Medical Parasitology. American Society for Microbiology, Washington D.C., Third edition.
- Kulda J., Nohynkova E. Giardia in humans and animals.In : Parasitic protozoa. Ed. by Kreier J.P., Academic Press, Second ed., 1995;10:225-423.
- Smittsamma sjukdomar 2001. Epidemiologiska enhetens årsrapport. SMI-tryck 136-2002
