Arkiv-Entamoeba histolytica
Från Referensmetodik för laboratoriediagnostik
Ej aktuell artikel
Till innehållsförteckngen för Referensmetodik: Tarminfektioner, 2:a upplagan 2002
Se även
Referensmetodik:Smittskyddslagens sjukdomar med falldefinition i artikeln Entamöba histolytica, infektion
Innehåll |
Entamoeba histolytica-infektioner
Smittämnet
Den parasit, som då den beskrevs i början på detta sekel, fick namnet ”Entamoeba histolytica" är i själva verket två olika parasiter. Det har sedan länge varit känt att många människor infekterade med "E. histolytica" ej utvecklat symtom, vilket under många år tolkades som indikation på en parasit med variabel virulens. Redan 1925 föreslog dock Brumpt att det rörde sig om två olika species, en kapabel att orsaka invasiv sjukdom och en annan som ej orsakar sjukdom, vilken han kallade Entamoeba dispar. Denna hypotes föll dock i glömska fram till 1970-talet då man med undersökningar av zymodem från 1000-tals olika amöbaisolat visade att det verkligen rörde sig om två olika organismer. 1993 publicerades en formell omskrivning av den patogena invasiva E. histolytica som helt åtskiljde den från den apatogena icke invasiva E. dispar (Diamond 1993, WHO 1997). Studier från olika delar av världen har visat att ca 90 % av de amöbor som på grund av morfologisk bedömning kallats E. histolytica egentligen har varit E. dispar.
Livscykel, patogenes och patofysiologi
Infektion av Entamoeba histolytica sker genom intag av parasitens cyststadium via förorenad föda eller vatten. Cystor som passerat magsäcken excysterar i tunntarmen. Trofozoiterna etablerar sig i kolon där de förökar sig genom binär delning. Beroende på olika faktorer såväl hos parasiten som hos värden kan trofozoiterna invadera tjocktarmens vävnad. Trofozoiterna orsakar en förtunning av slemhinnelagret följt av förkortning av mikrovilli redan innan de fäster vid vävnaden. Lys av värdceller sker vid direktkontakt med trofozoiterna. Dessa bryter igenom lamina propria och det uppstår sår, ofta något upphöjda med en liten öppning i slemhinnans yta med en större flaskformad destruktion under ytan. I lesionerna syns trofozoiterna i gränsskiktet mellan frisk och död vävnad, då de livnär sig på levande celler.
Vid diarré hinner inte trofozoiterna encystera vilket däremot sker vid långsammare tarmpassage. Encysteringen sker under påverkan av okända stimuli. Cystorna utsöndras med feces och fullbordar därmed livscykeln. Cystorna kan överleva i omgivningen i flera veckor beroende på temperatur och fuktighet. Trofozoiterna är kortlivade utanför kroppen och överlever inte heller passage genom övre mag-tarmkanalen.
Genom spridning med blodet kan trofozoiter av E. histolytica infektera nästan varje organ i kroppen men den vanligaste extraintestinala manifestationen är abscess i levern. Spridning till levern sker via portacirkulationen.
Symtom och klinisk bild
Det finns flera kliniska former av invasiv intestinal amöbainfektion: dysenteri eller blodig diarré, fulminant kolit, amöbaappendicit och amöbom i kolon. Dysenteri och diarrésyndrom står för övervägande delen av fallen. Patienter med dysenteri eller blodig diarré har tre till fem avföringar per dag med blodfärgat mukus eller tunnare blodig diarré. Feber och andra allmänna symtom förekommer vanligtvis inte i motsats till förhållandet vid dysenteri orsakad av bakterier (Espinosa-Cantello 2000). Fulminant amöbakolit är ett mycket allvarligt tillstånd med uttalade allmänsymtom, som kan vara svår att skilja från ulcerös kolit. Den allvarligaste komplikationen vid invasiv amöbiasis är perforation av tarmen med sekundär bakteriell peritonit.
Även asymtomatisk intestinal infektion med verifierad förekomst av E. histolytica förekommer.
En del infekterade patienter kan utveckla extraintestinal invasiv amöbiasis. Genom spridning med blodet kan trofozoiterna ge upphov till extraintestinala lesioner, främst i levern, men hematogen spridning kan också ske till andra organ, bl.a. lungor och hjärna.
Epidemiologi
Provtagning och transport
Se under provtagningsanvisningar.
Laboratoriediagnostik
- Följ länken för detaljerad beskrivning. Diagnostik av intestinal amöbainfektion grundar sig på mikroskopisk påvisning av parasiten i feces, men alternativ diagnostik finns tillgänglig/beskriven.
Laboratorierapportering
Entamoeba histolytica är anmälnings- och smittspårningspliktiga enligt Smittskyddsförordningen (2004:255).
REFERENSER
- Diamond LS, Clark CG. A redescription of Entamoeba histolytica Schaudinn, 1903 (Emended Walker, 1911) separating it from Entamoeba dispar Brumpt, 1925. J Euk Microbiol 1993;40:340-344.
- Espinoza-Cantello M, Martinez-Palomo. Pathogenesis of intestinal amebiasis: from molecules to disease. Clin Microbiol Rev 2000;13:318-331.
- Gonzalez-Ruiz A, Haque R, Aquirre et al. Value of microscopy in the diagnosis of dysentery associated with invasive Entamoeba histolytica. J Clin Pathol 1994;47:236-239.
- Haque R, Ali IKM, Akther S, Petri Jr WA. Comparison of PCR, isoenzyme analyses, and antigendetection for diagnosis of Entamoeba histolytica infection. J Clin Microbiol 1998;36:449-452.
- WHO. Amoebiasis. Weekly Epidemiol Rev. 1997;72:97-100.
- WHO. The World Health Report 1998. Life in the 21st century: a vision for all. 1998 World Health Organisation, Geneva, Switzerland.
